Än är jag kvar...
Likt istunga vågor sjunker mina känslor upp och ner
På den steniga botten blandas stenar med finkornigt grus
Jag är som en snäcka som stängs, det som är inuti är det ingen som ser
Utanpå slät och lugn, inuti blandas allt runt i ett känslomässigt rus
Vantrivs i sjön jag är förseglad i, längtar efter ett hav
En längtan full av sorg, för det är något jag kanske aldrig får
Sitter drömmande i det förflutna, var det bara var jag som gav?
Försöker förtvivlat ersätta längtan och tiden bara går
Sjön är en långsam tristess och havet verkar ha medvind
En väntan av förtryckt hopp döljer sig i en utsträckt hand
Snart kommer hela sjön svämma över, ner för min kind
Den lilla snäckan sjunker mer och mer och blir snart ett med all sand
Allt den kräver är ett svar
det är dags att skynda
än är hon kvar
än
