Randigflicka

You had your chance, you blew it
Out of sight, out of mind
Shut your mouth, I just can't take it
Again and again and again and again


Over and out!

Likt istunga vågor sjunker mina känslor upp och ner
På den steniga botten blandas stenar med finkornigt grus
Jag är som en snäcka som stängs, det som är inuti är det ingen som ser
Utanpå slät och lugn, inuti blandas allt runt i ett känslomässigt rus
Vantrivs i sjön jag är förseglad i, längtar efter ett hav
En längtan full av sorg, för det är något jag kanske aldrig får
Sitter drömmande i det förflutna, var det bara var jag som gav?
Försöker förtvivlat ersätta längtan och tiden bara går
Sjön är en långsam tristess och havet verkar ha medvind
En väntan av förtryckt hopp döljer sig i en utsträckt hand
Snart kommer hela sjön svämma över, ner för min kind
Den lilla snäckan sjunker mer och mer och blir snart ett med all sand
Allt den kräver är ett svar
det är dags att skynda
än är hon kvar
än

...There’s weight on your mind. I wanna know:
The truth, if this is how you feel?
Say it to me, If this was ever real?!
I want the truth from you
Give me the truth, even if it hurts me
I want the truth from you
Give me the truth, even if it hurts me
I want the truth.

Vissa dagar går det upp, andra dagar går det ner och ibland är dagarna som en enda stor jävla berg-och-dalbana känslomässigt. Idag är en det en berg-och-dalbana dag. Jag vaknade idag och var tillfreds med livet. Jag var glad, njöt av att bara ta det lugnt, kände mig duktig när jag gick och röstade och tog hand om tvätten, lycklig när jag lyssnade på min sjukt bra spellista på Spotify och sen...sen.
Sen vändes allt på ca en sekund. Och det krävades fan inte mycket för att det skulle bli så. Vill inte gå in på detaljer och sånt, men jag undrar hur fan t.ex. en så banal sak som en facebook kommentar eller en bild kan få allt att bara vändas upp och ner? Det behöver inte ens vara något jobbigt man läst eller sett, det kan bara vara en liiiiiten, pytteliten random skitbild som får en att tänka på de bakomliggande orsakerna till att man reagerar som man gör. Plötsligt tänker man på det mer och mer (ofrivilligt får man väl tillägga) och helt plötsligt fick en liten bild en att glömma allt som för bara två minuter sedan fick en att vara lycklig.
Dessutom är de negativa känslorna på något jobbigt sätt mycket lättare att hålla fast än vad de lyckliga känslorna är. Även om de lyckliga känslorna beror på fler saker.

Jag har kommit fram till en sak det senaste. Det är mycket skönare att veta saker än att gå och inte veta det. Även om sanningen gör svinont, så blir det ändå något att hantera när man vet vad det är som gör ont. Att inte veta däremot, att bara gå omkring som i ett töcken och gissa/tro/hoppas över saker man inte vet något om än, är svinjobbigt. Speciellt om man vet att man ska få veta, men inte än. Utan man får vänta på att få veta, något som är sååå mycket jobbigare än att få veta det direkt.
Jag tror inte ni fattar någonting av det jag syftar på, och jag kommer inte förtydliga det heller. Nu har jag fått skrivit av mig och dämpat den största ångesten, nu får musiken ta hand om resten.
Jag säger bara som Herr Hellström:

Det gör ont att veta, men lika ont att undra....

Idag var dagen då jag lärde mig lite mer om Sveriges komplicerade kommunikationssystem och förmågan att gå runt samt skjuta upp saker och ting. För idag var nämligen dagen då en liten olycka hände på akrobatik lektionen. Olyckan drabbade dock inte mig utan en klasskamrat. Utan att gå in i detalj om vad som hände och så vidare, så kunde vi ialla fall konstatera att det blödde mycket och behövde sys snarast.
Det första jag och en kompis gjorde var att springa till receptionen för att be dem ringa akutmottagningen samt färdtjänst dit (eftersom min olycksdrabbade klasskamrat är rullstolsbunden). Svaret på detta var:
"Jaha, oj....ja....ni kan la ringa dit från mitt kontor då....nummret finns här någonstans, ni kan leta själva....ja, det är ju nu min rast börjar, men detta är ju viktigare då antar jag. Men ni klarar er själva nu....*går*.

Min dagslånga irritation började ungefär här....

Telefonsamtalen är också en historia för sig. Först ringde vi sjukhuset där hon som svarade (efter telefonkön....)var tvungen att försvinna i några min för att fråga sig fram om de ordnade färdtjänst eller ej. Hon fick inget svar utan kopplade oss till akutmottagningen. De svarar att de inte ansvarar för detta utan ber oss ringa taxi. Därefter får vi ringa nummerupplysningen efter taxinummret och de kopplar oss dit. De i sin tur kopplar oss till färdtjänsten som svarar:
"Vi kan inte hjälpa er om ni inte kan den skadades personnummer, fullständiga namn, nummer etc..."

Här är jag liiiiite mer irriterad än tidigare... 

Vår lärare har efter denna (onödigt långa) väntetid redan beslutat sig för att köra själv och behövde en vägvisare till sjukhuset som känner till staden. Och voila, det var jag.

Väl på akutmottagningen får vi ta en nummerlapp och sedan, efter ett kort samtal med receptionisten, vänta på vår tur. En halvtimme senare kallas vi in. Sköterskorna kollar på såret, konstaterar att det måste sys,lägger om det och ber oss ännu en gång sätta oss i väntrummet och vänta på läkaren som kommer snart.
Två timmar senare blir det vår tur. Då kommer vi in i ett patientrum där en sköterska öppnar förbandet och konstaterar att det måste sys (nähä?). Hon säger att vi ska vänta där på läkaren som kommer alldeles strax.
Två och en halv timme senare måste min klasskompis gå på toa. Där inne öppnas såret igen och det blir ganska mycket blod...Då kommer en sköterska förbi och säger:
"Nämen oj lilla vän. Har du skadat dig?" (NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ?!)
Jag som var ganska irriterad, för att inte säga arg, sa något om att hon varit det de närmsta timmarna och skulle systs för ca tre timmar sedan. Då kallade hon på en annan sköterska som kom och la om såret (igen...) och konstaterade att det måste sys. (Jag orkar knappt reagera längre). Hon ber oss vänta på läkaren som kommer om en stund.
En halvtimme senare får min lärare (om också var med) ett smärre lindrigt utbrott och går och frågar hur lång tid det får ta på en AKUTmottagning. Svaret han får var väääääldigt uppmuntrande:
"Man MÅSTE sy ett sår senast sex timmar efter olyckan."
Så då behövde vi alltså bara vänta ca 30-45 min till, eftersom det bara var så lite tid kvar av de sex timmarna...
En kvart senare kommer ÄNTLIGEN läkaren. Han konstaterar att det måste sys (.......?). Men han säger också att det antagligen måste röntkas innan dessutom. Han skulle bara kolla med sina kollegor och skulle komma starx.
Då var jag tvungen att fråga hur de skulle lösa det med tanke på att det måste sys inom 15 min eftersom det då gått sex timmar.  Frågan fick honom att rodna och han svarade bara något mummlande "kommer om ett ögonblick..."
Efter detta var jag tvungen att lämna min lärare och min klasskamrat på sjukhuset, eller förlåt, AKUTmottagningen eftersom jag hade saker att fixa hemma. Jag får nog först veta imorgon hur fortsättningen blev, men jag antar att det blev fler "strax, snart och om en stund".

Dagens frågor blir: Hur många snart går det på en stund? Hur många strax går det på en snart? Och hur många ögonblick går det på ett strax?
Och hur i helvete kan det behövas fem från personalen för att konstatera samma sak under sex timmar?

Dagens läxa blir: Vill du komma in snabbt på akutmottagningen, se till att skaffa svininfluensan. De hade t.o.m. en egen special akutknapp...

aja, det blev en lång läsning detta. Ha det bra, jag skriver om en stund igen, eller kanske snart? Nä, strax.

Peace

Sitter just nu och kollar på SVT's nya serie "True Blood".
Jag trodde att serien skulle vara awesome efter att ha läst att det regerande temat hela tiden skulle vara sex och vampyrer...och visst, det handlar mest om sex och vampyrer. Men inte fan hjälper det när handlingen är halvsnodd från typ tre olika andra vampyrstories och skådespelarna till största del inte borde få kallas skådespelare?! Trots detta sitter jag och kollar på skiten...varför?
Jo, för om man inte har något bättre för sig låter faktiskt konceptet sex och vampyrer lockande, dåliga skådisar eller inte.
Blod och sex fick mig samtidigt att än en gång fundera på en sak jag gjort ganska länge nu. Om man är blodgivare(vilket jag är) så får man inte ge blod om man har haft en ny sexpartner inom 3 månader.
Okej, det kan man väl köpa...men frågan är: Vad definieras som sex?
Räknas oralsexet och annan typ av sex in i detta? Eller är det bara det "vanliga" in-och-ut sexet som räknas? Och i så fall, räknas det om man har skyddat sex? Med tanke på att det antagligen är smittor som inte får föras vidare när man ger blod?.....Funderar på att maila droppen och fråga :)

Hmm, detta var ett sjukt flummigt inlägg, men det är bara det som dök upp i huvudet för tillfället...
Nu förstår ni kanske vilka konstiga saker som rör sig i mitt huvud....?

Och nu har jag missat tio min av True Blood medan jag skrev detta...missade jag något? Nej, antagligen bara ytterligare en scen med våldsamt blodsex. De om några borde inte få ge blod....


So long motherfuckers!

Ja, rubriken säger kanske det mesta. Det har gått två år sedan jag uppdaterade denna "flitigt" skrivna blogg...Jag måste dock ge credit till mig själv som redan i första inlägget insåg att mitt skrivande skulle avta efter hand. Att jag däremot trodde att jag faktiskt skulle palla att skriva mer än tre inlägg var en väldigt gullig och naiv tanke jag hade om mig själv. Ändå sitter jag här idag och tror än en gång samma sak. Jag är sugen på att skriva av mig och kom på att jag faktiskt en gång i tiden gjorde det på den här sidan. Och efter femtiotalet försök av olika lösenord så kom jag tillslut på vilket det var och kunde komma åt min egen blogg.

Jag måste dock få försvara detta två år äldre naiva tänkande om mig själv. Jag har inte samma syfte med bloggen idag som när jag var 17 år. Förut ville jag mest vara någon slags ambitiös bloggare som verkade vara grymt sofistikerad och rolig....haha, inte konstigt mitt skrivande tog slut så fort xD

Nu däremot, har jag helt andra planer med den här återuppståndelsen av bloggskrivandet. Jag tänker helt enkelt skriva vilken jävla skit jag vill. Känner jag för att citera något låttext-stycke så gör jag det, vill jag skriva en helt sjuk och obegriplig dikt så gör jag det och vill jag berätta om min dag i detalj så gör jag det (detta kommer dock undvikas). Kort och gott så blir det en jävla massa skit. Mycket, eller det mesta, av det som skrivs kommer vara ganska obegripligt, framför allt mina dikter har en tendens att bli så. Om du, mot all förmodan, skulle se det som begripligt kan du la skriva ett inlägg och förklara för mig, för jag förstår knappt något själv av det jag skriver.
Det var allt för tillfället folk, nu är det bara att se om dena lite mognare naivitet berättigar fler än tre inlägg.

Peace

Red Hot Chili Peppers-  Jag menar jag ryser bara av namnet på låten "Dani California" och "Can't stop" är grymt jävla bra (ursäkta ordvalet)
Fall Out Boy-  Bandet är grymt bra även live.
Razorlight-  "America" är sjukt bra och även bandet som skrivit låten. Fast sångarens urringning kanske inte var den hetaste xD
Linkin Park-  BraBraBra
AFI-  Jag vet vad du tänker: EmoEmoEmo...Men jag tycker de är bra och om jag är Emo för dig då får jag väl vara det, jag dör inte.
Metallica-  Satans helvetes jävlar vilket ös det var på dem! De var mycket,mycket bättre än vad jag hade trott. "Nothing else matters" är genial!
Foo Fighters-  Mycket bra, som de brukar vara.
Keane-  Hade nästan inte hört något från dem innan. Nu tror jag att jag har hittat en favorit.
Mando Diao-  Bra att det finns något band som kan visa att även svenskar kan göra bra musik, för det kan Mando Diao!

Många artister och tanken med galan var bra men det var en sak som jag störde mig grymt mycket på.

Detta var hela budskapet med galan. Jag vet att jag nyss sa att jag tyckte tanken var bra, det gör jag fortfarande. Tanken på att kunna hjälpa till för miljön och inte förstöra den mer är mycket tilltalade. Nu är det bara så att jag tycker att de hade lite dubbla budskap.
För det första samlade de inte in några pengar till olika miljöorganisationer. I alla fall inte på samma sätt som Live Aid 1985 samlade in pengar till svältkatastrofer i bla. Etiopien.
Grundaren till Live Aid, Bob Geldof, ville inte ens vara med i Live Earth sammanhanget i år. Detta berodde på att han inte förstod meningen med att ha en världsgala om man inte samlade in pengar till välgörande ändamål. Grundarna till Live Earth försvarade sig med att det är väl lika bra att informera alla om hur man kan förbättra miljön och vilka skador vi utsätter världen för, som att samla in pengar. 

Detta kan ju låta rimligt, och mycket riktigt var det mycket information om att man till exempel inte ska ha på datorn i onödan, släcka lampor om man absolut inte måste ha dem tända m.m. Men under galans gång slog tanken mig flera gånger att om man nu har en världsgala  som sänds via Tv och datorer världen över...
Hur många miljoner människor har då inte på datorerna och tv-apparaterna på i 22 timmar?!
Hur mycket energi drar inte det? Är det inte det galan går ut på, att informera alla om att spara på energin och så vidare?

Samtidigt på de massiva scenerna, där banden på galan spelar, är det jätteanläggningar av spotlights som är på hela tiden i olika omgångar. Hur mycket energi och ström drar inte dem?
Och om man inte samlar in pengar, vilka pengar ska då betala alla kostnader för galan?
Visst, konsertbiljetterna är väl dyra, och många har köpt dem. De kanske kan betala galans kostnader.
Men pengarna kan inte betala all förstörelse vi gör genom att titta på galan...
Därför tycker jag att det var en dubbelmoral i hela avsikten med galan.
Och ja, jag vet att jag också är medskyldig i och med att jag också kollade på galan...Jag hoppas bara att budskapet faktiskt gick fram och allt fler människor inte låter Tv:n stå på Stand-by och stänger av datorn i tid. Det ska ialla fall jag göra nu, jag har suttit här redan alldeles förlänge.

Ha det bra allihopa och värna om miljön och missbruka musik^^ Det ska jag göra.

Peace

Sommarlov, älskade sommarlov!
För mig brukar sommarlov innebära Bornholm. För er som delar samma kassa geografi sinne som jag kommer nu en kort men enkel beskrivning om Bornholm.
Bornholm är en dansk liten ö som ligger ungefär sydväster om  Ystad (för er som har sämre geografisinne än jag är detta en stad i södra Sverige). Eftersom det är en dansk ö så är språket man talar här såklart danska. Eftersom jag praktiskt taget är uppvuxen här(och är fjärdedels dansk) så förstår jag språket nästan lika bra som svenska. Bornholm för mig betyder inte cykelsemester eller ridläger som för så många andra. Utan för mig är Bornholm= Bad,sol,vänner och framför allt lugn och ro (även om det ibland blir lite partaj).

Sådär ja, det får räcka tycker jag allt. Nu har ni alla fall fått ett humm om vad jag snackar om. Just nu är jag på Bornholm vilket ni kanske förstått. Hittills har det inte hunnit hända så mycket roligt, mycket på grund av att vädret inte har varit det bästa. Det som har hänt är att jag har läst en massa deckare och försökt sola i det lilla solsken som finns. Anledningen till att dte blivit så många böcker beror helt enkelt på att mina småbrosor är fiskemissbrukare. Med det menar jag alltså att varje dag det är mulet så ska de ut och fiska. Så för att inte uttråkas helt efter ungefär en timmes fiske så är det bästa botemedlet en bra bok och en ihopfällbar stol.

På eftermidagarna har jag, till min stora förvåning, faktiskt påbörjat det löfte jag gav mig själv i våras.
Jag har börjat springa O.o
Detta är faktiskt en ganska stor bedrift för att komma från mig. Jag har tappat räkningen på hur många tidigare sommrar jag lovade mig själv att hålla konditionen uppe. Rekordet har tidigare varit ungefär 3 springturer på hela sommarlovet. Fast nu har jag tagit mig själv i kragen och börjat springa en sträcka varje dag.
Jag började att springa ca 2 km och nu tre dagar senare har jag ökat till 3 km.
Hur länge jag orkar hålla på är en annan fråga, men jag har ialla fall börjat.

Mycket mer harinte hunnit hända...Joo, just det! Jag har gått och skaffat mig min livs första blåtira! Hahaha.
Och för att besvara frågan som säkert dyker upp i ditt huvud: Nej! jag har inte varit med i något ärofyllt slagsmål där det var jag mot tre andra och jag lyckades undkomma med bara en blåtira. Faktum är att historien bakom denna blåtira faktiskt är en smula pinsam. Så här gick det till:
Det var en gång en flicka som hette Sanna. Hon skulle en kväll gå in och godnatta sin 6år yngre bror. Denne bror tycker att det är väldigt kul att busa och vill göra så mycket motstånd han kan för att inte få en godnattpuss på kinden(trots att det är det han egentligen vill). Storasyster Sanna går med i kampen om att ge sin lillebror en godnattpuss eftersom det är det "leken" går ut på. Men mitt under kampen händer det en olycka. Sannas lillebror råkar stöta ut armbågen med all sin kraft för att skydda sig själv. Detta hade säkert varit bra om det nu inte varit så att den armbågen träffar Sannas vänstra öga med en sådan kraft att hon för ett ögonblick tror att ögat har tryckts in i huvudet. Det visar sig att ögat sitter där det ska, men en kraftig rodnad sprider sig med rasande fart kring ögat. Ungefär en timme senare är ögat blått och så slutar historien om hur Sanna fick sin första blåtira. Slut.

Japp, så gick det till. Inte så jättekul med smärtan men jag måste erkänna att det är rätt intressant att se hur blåtiran byter färg varje dag. Just nu är den någon blandning mellan gul/blå/grön och lila. Mycket vackert om jag får säga det själv. Jag fick föresten ett tips på hur man kan få bort den värsta smärtan men jag avfärdade dock denna idé ganska snabbt. Tanken på att ha en rå,blodig stek på ögat känns inte alltför lockande.

Nej, nu måste jag faktiskt sluta. Mamma ropar att det är "familjekväll" med Allsång på Skansen nu (Vi har typ bara svensk 1 och 2 här som förklaring på programvalet) Frågan är hur jag ska överleva detta?!
Jag får väl ha "En midsommarnattsdröm" på högsta volym på min Mp3 och tacka Gud för att Håkan Hellström finns.
Jag skriver mer nästa gång det faktiskt händer något. Ha det gött och ta hand om er allihopa. Speciellt alla Emo-kids(Detta skrev jag bara för att reta dig Niklas)

Peace out!

Blogg.
Denna finurliga lilla idé om att föra en slags dagbok via internet. En idé som jag aldrig trodde att jag skulle använda mig av. Inte för att jag tycker det är fel att föra en blogg, utan mer för att jag inte riktigt förstått innerbörden av att lägga ut sina tankar på internet. Men ändå sitter jag här och skriver. Hur kommer det sig? Jaa, jag kan faktiskt inte ge dig ett riktigt bra svar på det. Jag kände helt enkelt för att skriva av mig. That's it.

Såå, vad ska man nu skriva i en blogg? Först och främst kanske jag ska presentera mig och sånt skit.
Well, jag heter Sanna och har miljoner smeknamn som jag inte tänker gå in på detalj med. Det räcker med att säga att hälften av dem är så konstiga att det skulle ta lååång tid att förklara vad de härstammar ifrån.
Jag ska börja andra året i musikalklassen på Mimers Hus Gymnasium där jag stortrivs.
Förutom dans, teater och sång (som musikallinjen innebär) är musik ett av mina stora intressen. Personligen förstår jag mig inte riktigt på folk som säger att de inte tycker musik. Jag menar om det så är opera, punk eller pop så borde väl de flesta gilla någon sorts musik?
Fast vad vet jag, jag kanske är helt ute och cyklar i det här ämnet. För mig är ialla fall musik ett av det bästa som finns. Det kan till exempel hjälpa att lyssna på musik när man är arg eller ledsen, eller varför inte glad?
Musik är helt enket livet.

Jaha, den presentationen får räcka nu ett tag framöver. Mer och mer om mig själv kommer säkert att avslöjas längre fram i blogg-skrivandet...
"Längre fram i bloggskrivandet" hah! Vem försöker jag lura? Jag kan redan förutspå vad som kommer att hända med den här bloggen: Jag kommer under de två första veckorna från och med idag, uppdatera min blogg ganska flitigt men sedan kommer jag skriva allt mer sällan. Tillslut kommer jag säkert upphöra med att skriva i den, för att ett år senare sitta hemma och inte ha något att göra när en liiiten, liten tanke smyger sig på: Blogg. Sen så börjas det om igen och "bloggkretsen" är sluten.

Om detta kommer att inträffa får väl framtiden ta och utvisa. Just nu skriver jag ialla fall av mig och låt det vara så länge det går. Amen.

Men men, ha det bra alla som orkat sig igenom detta tröttsamma pladder, och njut riktigt av sommarsolen(om den nu finns där ni är). Nästa inlägg kommer förmodligen att handla lite mer om vad jag gjort den senaste tiden och inte så mycket bullshit.

Peace!