Randigflicka

...There’s weight on your mind. I wanna know:
The truth, if this is how you feel?
Say it to me, If this was ever real?!
I want the truth from you
Give me the truth, even if it hurts me
I want the truth from you
Give me the truth, even if it hurts me
I want the truth.

Vissa dagar går det upp, andra dagar går det ner och ibland är dagarna som en enda stor jävla berg-och-dalbana känslomässigt. Idag är en det en berg-och-dalbana dag. Jag vaknade idag och var tillfreds med livet. Jag var glad, njöt av att bara ta det lugnt, kände mig duktig när jag gick och röstade och tog hand om tvätten, lycklig när jag lyssnade på min sjukt bra spellista på Spotify och sen...sen.
Sen vändes allt på ca en sekund. Och det krävades fan inte mycket för att det skulle bli så. Vill inte gå in på detaljer och sånt, men jag undrar hur fan t.ex. en så banal sak som en facebook kommentar eller en bild kan få allt att bara vändas upp och ner? Det behöver inte ens vara något jobbigt man läst eller sett, det kan bara vara en liiiiiten, pytteliten random skitbild som får en att tänka på de bakomliggande orsakerna till att man reagerar som man gör. Plötsligt tänker man på det mer och mer (ofrivilligt får man väl tillägga) och helt plötsligt fick en liten bild en att glömma allt som för bara två minuter sedan fick en att vara lycklig.
Dessutom är de negativa känslorna på något jobbigt sätt mycket lättare att hålla fast än vad de lyckliga känslorna är. Även om de lyckliga känslorna beror på fler saker.

Jag har kommit fram till en sak det senaste. Det är mycket skönare att veta saker än att gå och inte veta det. Även om sanningen gör svinont, så blir det ändå något att hantera när man vet vad det är som gör ont. Att inte veta däremot, att bara gå omkring som i ett töcken och gissa/tro/hoppas över saker man inte vet något om än, är svinjobbigt. Speciellt om man vet att man ska få veta, men inte än. Utan man får vänta på att få veta, något som är sååå mycket jobbigare än att få veta det direkt.
Jag tror inte ni fattar någonting av det jag syftar på, och jag kommer inte förtydliga det heller. Nu har jag fått skrivit av mig och dämpat den största ångesten, nu får musiken ta hand om resten.
Jag säger bara som Herr Hellström:

Det gör ont att veta, men lika ont att undra....

Idag var dagen då jag lärde mig lite mer om Sveriges komplicerade kommunikationssystem och förmågan att gå runt samt skjuta upp saker och ting. För idag var nämligen dagen då en liten olycka hände på akrobatik lektionen. Olyckan drabbade dock inte mig utan en klasskamrat. Utan att gå in i detalj om vad som hände och så vidare, så kunde vi ialla fall konstatera att det blödde mycket och behövde sys snarast.
Det första jag och en kompis gjorde var att springa till receptionen för att be dem ringa akutmottagningen samt färdtjänst dit (eftersom min olycksdrabbade klasskamrat är rullstolsbunden). Svaret på detta var:
"Jaha, oj....ja....ni kan la ringa dit från mitt kontor då....nummret finns här någonstans, ni kan leta själva....ja, det är ju nu min rast börjar, men detta är ju viktigare då antar jag. Men ni klarar er själva nu....*går*.

Min dagslånga irritation började ungefär här....

Telefonsamtalen är också en historia för sig. Först ringde vi sjukhuset där hon som svarade (efter telefonkön....)var tvungen att försvinna i några min för att fråga sig fram om de ordnade färdtjänst eller ej. Hon fick inget svar utan kopplade oss till akutmottagningen. De svarar att de inte ansvarar för detta utan ber oss ringa taxi. Därefter får vi ringa nummerupplysningen efter taxinummret och de kopplar oss dit. De i sin tur kopplar oss till färdtjänsten som svarar:
"Vi kan inte hjälpa er om ni inte kan den skadades personnummer, fullständiga namn, nummer etc..."

Här är jag liiiiite mer irriterad än tidigare... 

Vår lärare har efter denna (onödigt långa) väntetid redan beslutat sig för att köra själv och behövde en vägvisare till sjukhuset som känner till staden. Och voila, det var jag.

Väl på akutmottagningen får vi ta en nummerlapp och sedan, efter ett kort samtal med receptionisten, vänta på vår tur. En halvtimme senare kallas vi in. Sköterskorna kollar på såret, konstaterar att det måste sys,lägger om det och ber oss ännu en gång sätta oss i väntrummet och vänta på läkaren som kommer snart.
Två timmar senare blir det vår tur. Då kommer vi in i ett patientrum där en sköterska öppnar förbandet och konstaterar att det måste sys (nähä?). Hon säger att vi ska vänta där på läkaren som kommer alldeles strax.
Två och en halv timme senare måste min klasskompis gå på toa. Där inne öppnas såret igen och det blir ganska mycket blod...Då kommer en sköterska förbi och säger:
"Nämen oj lilla vän. Har du skadat dig?" (NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ?!)
Jag som var ganska irriterad, för att inte säga arg, sa något om att hon varit det de närmsta timmarna och skulle systs för ca tre timmar sedan. Då kallade hon på en annan sköterska som kom och la om såret (igen...) och konstaterade att det måste sys. (Jag orkar knappt reagera längre). Hon ber oss vänta på läkaren som kommer om en stund.
En halvtimme senare får min lärare (om också var med) ett smärre lindrigt utbrott och går och frågar hur lång tid det får ta på en AKUTmottagning. Svaret han får var väääääldigt uppmuntrande:
"Man MÅSTE sy ett sår senast sex timmar efter olyckan."
Så då behövde vi alltså bara vänta ca 30-45 min till, eftersom det bara var så lite tid kvar av de sex timmarna...
En kvart senare kommer ÄNTLIGEN läkaren. Han konstaterar att det måste sys (.......?). Men han säger också att det antagligen måste röntkas innan dessutom. Han skulle bara kolla med sina kollegor och skulle komma starx.
Då var jag tvungen att fråga hur de skulle lösa det med tanke på att det måste sys inom 15 min eftersom det då gått sex timmar.  Frågan fick honom att rodna och han svarade bara något mummlande "kommer om ett ögonblick..."
Efter detta var jag tvungen att lämna min lärare och min klasskamrat på sjukhuset, eller förlåt, AKUTmottagningen eftersom jag hade saker att fixa hemma. Jag får nog först veta imorgon hur fortsättningen blev, men jag antar att det blev fler "strax, snart och om en stund".

Dagens frågor blir: Hur många snart går det på en stund? Hur många strax går det på en snart? Och hur många ögonblick går det på ett strax?
Och hur i helvete kan det behövas fem från personalen för att konstatera samma sak under sex timmar?

Dagens läxa blir: Vill du komma in snabbt på akutmottagningen, se till att skaffa svininfluensan. De hade t.o.m. en egen special akutknapp...

aja, det blev en lång läsning detta. Ha det bra, jag skriver om en stund igen, eller kanske snart? Nä, strax.

Peace

Sitter just nu och kollar på SVT's nya serie "True Blood".
Jag trodde att serien skulle vara awesome efter att ha läst att det regerande temat hela tiden skulle vara sex och vampyrer...och visst, det handlar mest om sex och vampyrer. Men inte fan hjälper det när handlingen är halvsnodd från typ tre olika andra vampyrstories och skådespelarna till största del inte borde få kallas skådespelare?! Trots detta sitter jag och kollar på skiten...varför?
Jo, för om man inte har något bättre för sig låter faktiskt konceptet sex och vampyrer lockande, dåliga skådisar eller inte.
Blod och sex fick mig samtidigt att än en gång fundera på en sak jag gjort ganska länge nu. Om man är blodgivare(vilket jag är) så får man inte ge blod om man har haft en ny sexpartner inom 3 månader.
Okej, det kan man väl köpa...men frågan är: Vad definieras som sex?
Räknas oralsexet och annan typ av sex in i detta? Eller är det bara det "vanliga" in-och-ut sexet som räknas? Och i så fall, räknas det om man har skyddat sex? Med tanke på att det antagligen är smittor som inte får föras vidare när man ger blod?.....Funderar på att maila droppen och fråga :)

Hmm, detta var ett sjukt flummigt inlägg, men det är bara det som dök upp i huvudet för tillfället...
Nu förstår ni kanske vilka konstiga saker som rör sig i mitt huvud....?

Och nu har jag missat tio min av True Blood medan jag skrev detta...missade jag något? Nej, antagligen bara ytterligare en scen med våldsamt blodsex. De om några borde inte få ge blod....


So long motherfuckers!

Ja, rubriken säger kanske det mesta. Det har gått två år sedan jag uppdaterade denna "flitigt" skrivna blogg...Jag måste dock ge credit till mig själv som redan i första inlägget insåg att mitt skrivande skulle avta efter hand. Att jag däremot trodde att jag faktiskt skulle palla att skriva mer än tre inlägg var en väldigt gullig och naiv tanke jag hade om mig själv. Ändå sitter jag här idag och tror än en gång samma sak. Jag är sugen på att skriva av mig och kom på att jag faktiskt en gång i tiden gjorde det på den här sidan. Och efter femtiotalet försök av olika lösenord så kom jag tillslut på vilket det var och kunde komma åt min egen blogg.

Jag måste dock få försvara detta två år äldre naiva tänkande om mig själv. Jag har inte samma syfte med bloggen idag som när jag var 17 år. Förut ville jag mest vara någon slags ambitiös bloggare som verkade vara grymt sofistikerad och rolig....haha, inte konstigt mitt skrivande tog slut så fort xD

Nu däremot, har jag helt andra planer med den här återuppståndelsen av bloggskrivandet. Jag tänker helt enkelt skriva vilken jävla skit jag vill. Känner jag för att citera något låttext-stycke så gör jag det, vill jag skriva en helt sjuk och obegriplig dikt så gör jag det och vill jag berätta om min dag i detalj så gör jag det (detta kommer dock undvikas). Kort och gott så blir det en jävla massa skit. Mycket, eller det mesta, av det som skrivs kommer vara ganska obegripligt, framför allt mina dikter har en tendens att bli så. Om du, mot all förmodan, skulle se det som begripligt kan du la skriva ett inlägg och förklara för mig, för jag förstår knappt något själv av det jag skriver.
Det var allt för tillfället folk, nu är det bara att se om dena lite mognare naivitet berättigar fler än tre inlägg.

Peace