So here we are, we are alone...
...There’s weight on your mind. I wanna know:
The truth, if this is how you feel?
Say it to me, If this was ever real?!
I want the truth from you
Give me the truth, even if it hurts me
I want the truth from you
Give me the truth, even if it hurts me
I want the truth.
Vissa dagar går det upp, andra dagar går det ner och ibland är dagarna som en enda stor jävla berg-och-dalbana känslomässigt. Idag är en det en berg-och-dalbana dag. Jag vaknade idag och var tillfreds med livet. Jag var glad, njöt av att bara ta det lugnt, kände mig duktig när jag gick och röstade och tog hand om tvätten, lycklig när jag lyssnade på min sjukt bra spellista på Spotify och sen...sen.
Sen vändes allt på ca en sekund. Och det krävades fan inte mycket för att det skulle bli så. Vill inte gå in på detaljer och sånt, men jag undrar hur fan t.ex. en så banal sak som en facebook kommentar eller en bild kan få allt att bara vändas upp och ner? Det behöver inte ens vara något jobbigt man läst eller sett, det kan bara vara en liiiiiten, pytteliten random skitbild som får en att tänka på de bakomliggande orsakerna till att man reagerar som man gör. Plötsligt tänker man på det mer och mer (ofrivilligt får man väl tillägga) och helt plötsligt fick en liten bild en att glömma allt som för bara två minuter sedan fick en att vara lycklig.
Dessutom är de negativa känslorna på något jobbigt sätt mycket lättare att hålla fast än vad de lyckliga känslorna är. Även om de lyckliga känslorna beror på fler saker.
Jag har kommit fram till en sak det senaste. Det är mycket skönare att veta saker än att gå och inte veta det. Även om sanningen gör svinont, så blir det ändå något att hantera när man vet vad det är som gör ont. Att inte veta däremot, att bara gå omkring som i ett töcken och gissa/tro/hoppas över saker man inte vet något om än, är svinjobbigt. Speciellt om man vet att man ska få veta, men inte än. Utan man får vänta på att få veta, något som är sååå mycket jobbigare än att få veta det direkt.
Jag tror inte ni fattar någonting av det jag syftar på, och jag kommer inte förtydliga det heller. Nu har jag fått skrivit av mig och dämpat den största ångesten, nu får musiken ta hand om resten.
Jag säger bara som Herr Hellström:
Det gör ont att veta, men lika ont att undra....
